I "Dom som bestämmer" finns det två grupper barn. De som bestämmer och vi som inte får vara med.
Och när vi som inte får vara med gör något roligt, så kommer alltid de som bestämmer och tar över. På gården, vid gungorna och vid klätterställningen. Alltid samma visa. De som bestämmer säger att det är deras. Och att vu andra inte får vara där.
Samma sak händer på fotbollsplanen. Vi är där först, två lag som spelar och har roligt, men så kommer de som bestämmer och säger att det är deras tur att spela. Så vi går och sätter oss.
Men även om det är de som bestämmer, så finns det en sak som de inte kan bestämma över. Hur många man egentligen behöver vara för att kunna spela en riktig fotbollsmatch.

"Dom som bestämmer" tar upp alla de där känslorna som kan infinna sig när man inte riktigt vågar säga ifrån. Rädsla, genans och ilska. Men också tillfredsställelsen när man faktiskt själv får makt.